Någon slantade under 2017 upp 3,8 miljarder svenska riksdaler för den enda privatägda målningen av Leonardo da Vinci; Salvator Mundi. Ett sådant verk, av en fantastiskt stor konstnär, borde man såsom köpare otvivelaktigt unna sig att beskåda så ofta man bara kan. Att gömma undan konsten vore att mörda densamma, i alla fall om vi lämnar den potentiella finansiella uppsidan därhän.
Samma år, 2017, valde den grönvita klubben i nordvästra Skåne att köpa en raritet. Ett signifikant belopp måste ha investerats, även om summan naturligtvis bleknar i jämförelse med den affär som gick av stapeln på Christies i New York. Rögle valde att köpa in rariteten Juhamatti Aaltonen, en trollkarl med en glimrande verktygslåda i hög världsklass. Lika lycklig som undertecknad blev när detta offentliggjordes, lika förtvivlade blev nog den falang som snarare ser en högst varierande arbetsmoral än en sällsam potential att göra sådant som endast oerhört få bemästrar. Just den förmågan, att kunna göra helt fantastiska saker med klubba och puck, det är hockeykonst. Vi ska ha väldigt klart för oss att andelen aktiva ishockeyspelare som kan anses bedriva hockeykonst alltid är och kommer att vara oerhört begränsad. Så är det bara.
Så där stod Rögle BK, Sveriges i särklass bästa hockeylag, alltid, oavsett tabellplacering och vilken division klubben spelar i, med en enorm trollkarl, en hockeykonstnär, i truppen. Att en konstnär som Juhamatti inte besitter den högsta arbetsmoralen dagligen är helt naturligt. Extrema kreatörer gör sällan det och i Juhamattis fall var det glasklart för klubben sedan tidigare. En konstnär behöver inspiration för att producera storslagna verk och i detta sammanhang var det otvivelaktigt Rögles uppgift att skapa en inspirerande miljö för den konstnär som de valde att kontraktera. Skapar man inte den basmiljön kommer inte heller särskilt många episka stunder att genereras.
Med facit i en svettig hockeyhandske måste man dessvärre konstatera ett allvarligt haveri då det gäller Juhamatti, konstnären har utöver ett par blixtrande moment och ett hattrick på 12 minuter inte haft inspiration för att skapa den konst och magi han är förmögen att göra. Undertecknad hävdar att felet sannolikt var att klubben värvade en trollkarl som man inte hade förutsättningar att kunna hantera. Det räcker inte med normalgod ledarförmåga för att kunna hantera de största konstnärerna, dessutom inte när de ska fungera i en grupp, i en helhet. Det krävs ledarförmågor som kan särbehandla och skapa inspiration på det personliga planet för att sedan fusionera dessa element till en fungerande holistisk maskin. Det lär vara oerhört utmanande och få förunnat att kunna hantera något sådant. Här misslyckades klubben fatalt. Varför valde man att värva något som man inte kunde hantera? Dessvärre måste man konstatera att Rögle BK genom värvningen och den undermåliga hanteringen av Juhamatti var starkt bidragande till ett hockeykonstmord. Det är odiskutabelt. Nya ledare kom under säsongen att tillträda, men då hade redan blodet på dolken koagulerat sedan länge. Det fanns ingen räddning, inget hopp om reinkarnation, i alla fall inte med ledare som förespråkar kollektivt hårt arbete och som hellre ser sjöspelare än konstnärer. Ingen vikt läggs vid vilken strategi som är bäst, det är bara att konstatera att konstnären definitivt inte hade förutsättningar för att glänsa vid sitt staffli, inte pre och definitivt inte post Abbott.
Det senaste årets historia om Juhamatti är dessvärre en väldigt sorgsen historia. Det svider i hjärtat att en sådan konstnär inte bereds möjlighet att uträtta sina stordåd. Tyvärr har Rögle BK gjort sig skyldiga till ett hockeykonstmord. Så är det. Barn och ungdomar som, oavsett konstexponering, får höra om vikten om att jobba stenhårt i båda riktningar, borde även ha förmånen att se en konstnär som Juhamatti på isen. Det tänder gnistor till drömmar som man inte annars vågar drömma och det inspirerar till att se gränslöst på vad man kan göra med puck och klubba. Trots denna beklagliga och sorgliga del i den grönvita ishockeyhistorien, är jag oerhört stolt och glad över att de egna barnen har haft förmånen att se Juhamatti i sitt rätta jag, när han endast behövde 12 minuter på sig för att göra tre mål. Det bär vi i vår familj med oss över generationer, vi kommer aldrig att glömma den fantastiske konstnären Juhamatti Aaltonen, även om vi bara fick se en glimt av honom den här säsongen. Själv är jag oerhört tacksam för att ha fått se honom vid, över tid, två tillfällen i den grönvita dressen. Jag kommer heller aldrig att glömma när han på egen hand sänkte ett stjänspäckat Ryssland. Den finske förbundskaptenen fick frågan vad det där är för kille och svarade ”när han är på humör är han topp-5 i världen bland forwards”. Tack för allt till konstnären Juhamatti Aaltonen. Rise for the king! Aalt, Aalt, Aaltonen…
Generahlen vid röda linjen